Denna tisdag var jag alldeles ovanligt trögstartad.
När jag vaknade ville jag inte stiga ur sängen, det var en sån där morgon när det känns som om natten inte har varit tillräckligt lång...
Fram emot förmiddagen fick maken ett telefonsamtal. Vi blev vi inbjudna till eftermiddagskaffe hos min ena dotters pojkvän. Han fyller tjugofem år idag. Hipp hipp hurra!
Mitt på dagen stoppade jag färdigt mina gamla strumpor och tvättade dem. Nu tror jag att de håller ytterligare några steg till. Dessa ullstrumpor är säkert femton år gamla, ett av de första paren jag stickade när jag egentligen hade lagt undan alla stickor och garnrester, trodde att jag stickat färdigt i mitt liv,
efter detta har det blivit ett antal strumpor, några mössor, vantar och halssjalar.
Nu får jag erkänna att jag inte längre tänker att jag stickat färdigt i mitt liv.
Kanske det rentav blir ngt större projekt så småningom.
Gunhild i Kalvalyckan som lärde mig spinna i somras är en hejare på halländsk bingestickning.
Efter kaffebjudningen inne i stan frös jag om hela mig,
maken och jag sände en tacksam tanke till våran vedspis i köket och hastade hem och tände upp den...
Så köksbordet och dito soffan fick agera kontor eftersom jag behövde syssla med pappersarbete för min firma.
Härlig värme spred sig...
Gott att få ordning på papper...
Goa ungdomar att fika tillsammans med...
Nu åker jag in till stan till annan gemenskap...
Mantra denna tisdag i årets sista vecka:
Jag är precis där jag ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar