fiskbulls-nostalgi

Har roat mig med att se Historieätarna på SVT Play.
I ett avsnitt befann man sig på 70-talet.
Tänk så fort en del faller i glömska! Blev påmind om hur mycket konserver vi konsumerade för 40 år sedan.
Till och med i mitt föräldrahem där det rimligtvis borde funnits färska grönsaker serverades ärter och morötter på burk. En av mina favoriter var stuvade sådana. Åts gärna tillsammans med skivad, stekt falukorv och snabbmakaroner...
En annan kulinarisk läckerhet var konserverad torskrom. Mamma skar i skivor, panerade och stekte.

Mot slutet av 70-talet studerade jag, levde på studielån och bodde i studentlägenhet. Maten var dyr.
En av de rätter som var mest frekventa i studielyan hos dåvarande Stensson var snabbmakaroner och konserverade fiskbullar i hummersås. Ibland ätna direkt ur burken, kalla...
Tänk så lätt smak- och doftminnen väcks!

I morgon serveras spenatstuvade fiskbullar i Eddings residens!


 

Håll grytan kokande

I min blåa emaljerade järngryta puttrar just nu årets första långkålsportioner.

 

När jag var barn puttrade långkål och andra "långkok" i min mammas röda emaljerade järngryta.

Hon fick den i gåva av sina föräldrar när hon skulle "sätta bo" tillsammans med min pappa.

Den röda grytan stod sedan på spisen så gott som varje dag.

Mina föräldrar fick ett långt liv tillsammans.

De gifte sig nyårsafton 1949. Min pappa lämnade jordelivet trettondagsafton 2002.

Ett par dagar innan hade han och mamma ätit långkål tillagad i grytan.

När mamma ett par dagar efter använde grytan sprack den.

Nu använder hon den som blomkruka.

 

 

Min blåa järngryta fick jag i gåva av mina föräldrar när jag var i tjugoårsåldern.

Den har ofta under dessa snart fyrtio år stått på spisen, och försett oss med t.ex långkål till julen.

 

Vid min vedkamin i köket står en rostig järngryta som jag köpt på loppis.

 

 

Den gör nu tjänst som blomkruka, men om jag haft en fungerande vedspis kunde den fortfarande använts till matlagning.

Ibland tänker jag att grytan kunde varit min mormors.

Hon och min morfar gifte sig 1926.

Kanske fick hon då en sån här som gåva av sina föräldrar?

 

 

 

 

 

 

 

 

121212

hektiska, intensiva dagar har passerat.
sitter nu i soffan med stämband som inte vill samarbeta med min vilja, hosta, lätt feber och snuva.
I köket sprakar brasan

lille katten Baronen har sin givna plats

 denna dag med det magiska datumet 12-12-12

en av mina vänner gifter sig
en gör en stor läkarundersökning, förberedelse för omvälvande operation
en väntar på efterlängtat besked
en förbereder stort firande
en fyller år
en knäpper knappar som inte finns
en mediterar hela dagen

I Furet är det -15 grader
 sol över hygget

idag vill jag i min tystnad
önska er och mig själv allt gott.




 

nya tider

Nu står lilla stugan här i Furet.
Snart färdiginredd.
Väntar på klienter.
Och buskar runtom.

Bakom knutarna tuggar just nu en skördare i sig skogen.
Slutavverkning av mina vuxna barns barndomslekplats. Granskogen som stått i över femtio år slukas.
På fem dagar ligger den i högar.
Väntar på skotaren som samlar ihop.
Väntar på timmerbilen.
Blir pappersmassa.
Vidder utanför köksfönstret.

Allhelgonahelgen står för dörren.
Stilla tankar på dem som inte längre är här.
Fina stunder med dem som är här.
Gåsamiddag på söndag.

Nytt jobb.
Tänkte inte så.
Viktigt, utmanande, spännande, kreativt, samarbete.
Skoljobb.
Elever.
Kollegor.

matematiken och jag

Häromdagen stod jag ute i min stora, numera oerhört blöta, trädgård.
Utrustad med måttband, stängselpinnar, snören och storstövlar skulle jag och maken äntligen ta oss an uppgiften att mäta ut de ställen där gropar ska grävas.
Gropar som ska hysa plintar.
Plintar som ska bära upp min nya friggebod.
Friggeboden som ska härbärgera min mottagning.
Mottagningen som jag äntligen ska ha här hemma i Furet.

Vi mätte och mätte, flyttade hörnstolpar en gång, två gånger, många gånger...
Inte blev det rätt....
Så insåg jag att felet nog låg i siffrorna vi mätte efter, inte i sättet vi flyttade stolpar på...
Ringde min bror, räddaren i nöden. Fick hjälp att räkna om måtten.
Gick ut och mätte och VIPS stod hörnstolpar där de ska stå!

Vad har nu detta att göra med matematiken och mig?
Jo, under många år har jag haft nån slags låsning så fort jag hört ordet matematik.
Sett rött, blivit kallsvettig, hackat tänder, blundat, tittat åt ett annat håll, vägrat o.s.v.
Under min tid som lärare lotsade jag många elever vidare i matematiksnåren.  Försökte visa och guida och stötta så att lusten att lära matte skulle bevaras. ( För den finns hos vartenda barn från början!)
Kreativa lösningar är jag mycket bekant och bekväm med.
Så min matematiklåsning löstes så småningom nästan upp tack vare små och lite större människor...

Dock: en sak som återstod. Pythagoras sats.
(Jag känner fortfarande hur magmusklerna knyter ihop sig lite grand bara jag skriver namnet...)
Min käre yngste bror, räddaren i nöden,  upplyste mig om att det är Pythagoras sats han använder för att räkna ut var hörnen ska stå.
Jag vågade mig denna dag på att använda denna för att räkna ut var jag ska sätta grundstenar till min redskapsbod som följer med på köpet av friggeboden.

(a*a )+( b*b)= c*c beskriver relationen mellan sidorna i en rätvinklig triangel.

På facebook beskrev jag mina nyvunna, glädjefyllda insikter.
Fick då av en av mina inspirerande kontakter där tips om den här UR-serien som jag också gärna delar med er:   Matematikens skönhet

Så får ni också en bild med Einsteins eminenta tänkeord så här den första dagen i oktober månad.

 

Höstkänning

Utanför fönstret viner vinden och regnet skvalar.
Har insett att idag är en sån dag när kropp, själ och ande behöver stillhet, vila och återhämtning.
En god vän berättade att hon kallar såna dagar för "hasadagar".
Dagar när jag hasar omkring i mina tofflor, långsamt, planlöst, håglöst, utan krav på prestationer.

Har haft en period med hektiska dagar, både privat och i jobb.
Vaknade om morgonen med migränkänning. Numera lyssnar jag när kroppen säger ifrån.
Så har det inte alltid varit.
Numera ger jag mig själv tillåtelse att säga nej. Att ställa in. Att boka om.
Så har det inte alltid varit.

När jag tar hand om mig själv ger det ringar på vattnet.
Som generositet och vänlighet och omtanke.
Det jag ger får jag tillbaks.


 

semestertider

Årets odlingar ; rödbetor och kålrabbi är nya för i år.
Succé!

Ringblommor i fin olivolja blir vacker och smaklig gåbortspresent.



Kära och välkomna gäster förgyller dagarna.




Ullen jag fick av syster min tvättas, kardas och spinnes.







Jordgubbsfunderingar

Häromdagen när jag åkte för att plocka jordgubbar for jag förbi kyrkogården i Morup.
Här vilar mina anmödrar; min mormor Emmy Augusta född 1905, min mormors mor Josefina Augusta född 1871, min mormors mormor Sophia Andersdotter född 1844.
Kanske också min mormors mormors mor Inger Christina Bengtsdotter född 1804 och min mormors mormors mormor Ingeborg Bengtsdotter född 1770.
Tack vare att min äldsta dotter gjorde sitt projektarbete på gymnasiet om sina anmödrar, släktforskning på mödernet, har jag fått namnen på dessa kvinnor som är mina anmödrar.
Alla föddes i Morups församling, någon av dem har tillfälligtvis flyttat till någon grannförsamling, men alla har också avslutat sina liv på denna plats på jorden.

Jag stannade till en stund, lät deras röster kännas, for sedan vidare för att möta två av mina döttrar i jordgubbsåkern.
Denna åker ligger på marker som tillhört Huvhults gård i Morup.
En av de stora gårdar i trakten som bara för 100 år sedan hyste ett myllrande folkliv. Drängar och pigor, statare och torpare, hästkarlar och ladugårdsförmän, daglönare i höskörd och potatisskördar...
På dessa gårdar arbetade både min fars och min mors föräldrar och förfäder och anmödrar.

Mina rötter finns här; i den halländska myllan, hos flitiga, uppfinningsrika levnadskonstnärer. Kvinnor som älskat och sörjt, arbetat och strävat. Stolta över sina barn och sina män. Glada över fina stunder, sorgsna över död och fattigdom.
Deras styrka, deras tillit, deras glädje, deras kärlek, deras drivkraft, deras kreativitet har jag med mig i mitt liv.
Min mormors spinnrock finns hos en av mina mostrar. Häromveckan åkte jag och min mamma för att hälsa på moster och spinnrocken.

Här står den i solen på min mosters veranda. Visst är den vacker?

mirakel

Sitter och lyssnar till radions sommarpratare för dagen, David Hellenius.

Är glad över fina program där människor reflekterar och öppet beskriver livets glädjeämnen, sorger, svårigheter och lättsamheter.

Ett av de livets mirakel som en del av oss fått uppleva är när våra barn kommit till världen.
Ögonblicket när oro och ängslan över det lilla sköra livet byts till förundran, glädje och jubel över lilla, starka, ljuvliga livet...

Vi som vuxit upp bland små och stora djur vet hur skör en livstråd kan vara. Men också hur stark en livsvilja kan vara.
Mirakel!

För övrigt denna dag, den "äkta" midsommardagen, Johannes Döparens dag, regnar det i Furet.
Jag skriver brev som jag tänker skicka i kuvert med frimärken på, alltså med gammeldags postverket.
Ordnar bland papper och räkningar som svämmar över skrivbordet.
Läser lite i böcker som jag lagt lite här och där i huset.

Gässen är inte tillräckligt fjäderbeklädda för att kunna vara ute i regnet, så jag går ut alltemellanåt under dagen och repar maskrosblad och annat grönt de tycker om att äta.

Mysterium

Ett mysterium större än Bockstensmannens identitet och vandringsmål har inträffat här i Furet.
Idag
eller inatt

Jag gick som vanligt till hönshuset i arla morgonstunden.
Innanför dörren i en särskild avbalkning bor gåsungarna. Som är tre.
SKA VARA tre...
Där fanns i morse endast två.

Ihärdigt sökande startade. Spår fanns. Utvält havrebytta t.ex.
Där slutade spåren.
Intet spår efter HUR eller VAR gåsungen tagit sig från avbalkningen.

Logiska funderingar vidtog.
Gåsungen återfanns, hade mött sitt öde i kylan och natten och vätan ute i hönsgården.
SORG...

Men sedan: HUR i fridens dar har den lille tagit sig:
1. ut ur avbalkningen ( i och för sig kanske inte alldeles omöjligt om något skrämt upp gässlingarna)
2. IN i hönsavdelningen ( detta är det största mysteriet; i mina ögon alldeles omöjligt, finns inga hål, eller glipor för en gåsunge att ta sig igenom, möjligen för en liten musunge...)

???????????????

Har nu sett över avbalkning för gässen, tänker att vi ska stänga in hönsen i hönshuset för natten.

Att smådjur inte klarar sig till vuxen ålder är en realitet för mig, men detta mysterium kommer att sysselsätta min hjärna ett tag framöver.

sommarmorgon

Dessa tidiga morgnar i juni som är alldeles bedårande....
Inte kan man sova då?
Efter snabb och intensiv morgonyoga beger jag mig ut till mitt hönshus. På vägen passar jag på att ge katterna mat. De har sin matskål i vedboden, detta uppskattas också av kråkorna.

I redena ligger ruvhönorna fortfarande på rad.
I går lyfte vi ner ytterligare en vars ägg börjat kläckas. Det fanns två färdiga små dunbollar.
Varje morgon lyfter jag på de ruvande hönorna för att inspektera tillståndet och antalet ägg.
Just i dag fanns det en liten ljusgul dunboll under en av hönorna!
Nu finns det sammanlagt  tio kycklingar!
Jag känner mig alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet!
Lite smolk i glädjebägaren finnes dock: Den stilige, undersköne Tuppen Tornado är sjuk och krasslig.
Kammen hänger, fjäderdräkten är grådaskig och sjaskig, hela tuppen hänger och ser eländig ut.
Svårt att göra något för sjuka fjäderfän. Återstår att vänta och se; hoppas på att han återhämtar sig...

Denna dag mitt in den härliga månaden juni tänker jag ägna åt ogräsrensning i trädgårdslandet, fortsatt fjäderfäpyssel, samt packning och förberedelse inför efterlängtad tur till Visingsö där jag skall återse mina kurskamrater från symbolterapeututbildningen.
Ser fram emot träffen; berikande, inspirerande, välgörande möten med härliga människor!

Tidigt

Tidig morgon i juni.

Finns det egentligen någon tid som överträffar detta?
Minns barndomens dofter, ljud och synintryck...
Kor som hämtades in för mjölkning,
Insmugglade kattungar som snabbt och tidigt ( läs 5.00 ) behövde ut ur barnrummen innan de upptäcktes av de vuxna.
Doften av havrevälling från köket; frukost serverades halv åtta.


Idag, inte SÅ tidigt om morgonen, men dofter och ljud och ljuset är detsamma.
Pysslar och sysslar med djur och växter en stund före frukost.
De fyra nya små kycklingarna vågar sig utanför boet, kilar omkring, piper i skräckblandad förtjusning, medan hönsmamman skrockar belåtet runt dem.
Väven över grönsakerna får flytta in i mörkret, odlingen får tillräcklig värme ändå.
 
Cykeln är klar för avfärd mot Vätterns östra strand, även så är snart jag.
Hämtar kära svägerskan, helgen blir härlig kombination av utmaning, ansträngning, samvaro och vila.

Rapport från ett hönshus

En film om veckogamla kycklingar.
Deras matte är alldeles alltererader; ägnar större delen av dagarna i hönshuset numera....

Så har vi blivit gåsaägare också! Tre små daggamla gässlingar bor nu i ena delen av vårat hönshus. De äter kycklingstartfoder och gräs och annat grönt. Under värmelampan i halmen mår de gott. De har redan lärt sig att min röst och hand betyder mat, vatten och värme.  

När de vuxit till sig en vecka eller två blir de mera tåliga för väder och vind, då ska de få bo i den gamla hundgården  och få vara utomhus och äta mycket grönt och vandra omkring på gården, om de inte blir för ilskna förstås. Ni vet väl att man på somliga platser i världen använder gäss som gårdsvakter? Ingen som råkat ut för en ilsken gås är överraskad av detta....

De två små kycklingarna växer och piggar på sig. Snabbt, snabbt försvinner de in under hönsmammans skyddande vingar, när fotografen förmörkar himlen som en värsta rovfågel!

Ett foto till på de små...

 och ett till...

Dramatik i hönshuset...

I förmiddags hittade vi den första lilla kycklingen, ljudligt och hjärtskärande pipande, på golvet, alldeles ensam!

Värmde den i handen, maken riggade värmelampa, jag fixade vatten och mat, ringde brorsan för support, planerade och funderade över hur vi skulle lösa situationen. Fyra hönor ruvar, alla i värpreden uppe på hög höjd ( åtminstone ur kycklingperspektiv). Ingen av dem verkade vara hugad spekulant på det fina ruvningsrede vi gjort i ordning på golvet.

Den nytillverkade tårtan stod och väntade på transport till lilla mor i Humlebo, diverse ärenden åt henne, blomsterinköp och dito plantering hade jag utlovat....

Nåväl, vi riggade upp värmelampan över en urgammal, urskrabbig, gammal bur som använts för kaniner i en forntid...
Mat och vatten serverades, kycklingen verkade repa sig....

Maken och jag susade över till lilla mor, planterade blommor, ordnade dukning och dylika åtgärder.
Fikade, umgicks, hade en mycket trevlig eftermiddag. Lilla mor kunde beskåda bilder, per usb i tv-apparaten, på lilla kycklinggullet...

Yngsta dottern besökte så Furet, kycklingen hade naturligtvis tagit sig ur buren. ENSAM ville den inte vara...
Ytterligare en kyckling hördes uppfodrande pipa i ett värprede...

Maken och jag styrde raskt kosan hemåt, värmde kyckling, matade kyckling ( som nu var rejält präglad på våra händer....
Snickrade ny, hel bur.
Flyttade helt sonika höna, ny ( alldeles svart) kyckling, daggammal kyckling (se bild ovan), samt alla hennes ägg till ruvningsredet; satte buren över och SI, det verkar fungera!
Halleluja!
Återkommer med rapport i morgon, nu pustar vi ut i soffhörnan....

sköna maj

Maken och jag dricker förmiddagskaffe utomhus.
Vårat magnifika päronträd surrar och låter.

                                                        På spisen puttrar rabarbermarmelad med kanel och kryddnejlika.






                                                               På verandan ligger ullen som jag tvättade igår och torkar.

Eftermiddagen ska ägnas åt vårmarknad på Wilhelminagården i Vare. Kanske köper vi en bit getost från det lilla mejeriet i Frillesås. Smakar fint till rabarbermarmelad.

Tiden mellan hägg och syrén är till för att njutas av. Det tänker jag göra!

Äntligen!

Äntligen har:
göken kommit
svalorna börjat bygga bo
korna fått komma ut på bete
hönsen bestämt sig för att börja ruva
är kanske värmen på väg...

Trädgården och färdigställande av uteplatsen fyller mina dagar så fort det inte är överfallsväder ute.
I köket experimenterar jag med olika kryddiga rabarbermarmelader.
Ingefära, kryddpeppar och kryddnejlika ger  fantastisk smak på de sura rabarberna!

Hönsen får fortfarande husera i sin gård; häromdagen svävade två hökar på hög höjd ovanför Furet. Jag ger dem alla grästorvor jag gräver upp vid uteplatsen. Planerar en syrenhäck vid ena sidan.
Flera höns visar ruvvillighet. Maken och jag försöker ordna till reden så att kycklingarna ( om det blir några) inte ska falla ur när de kläcks.

I trädgårdslandet har jag satt potatis, lök och lite annat som tål lite kyla. Denna vår har varit osedvanligt kylig och blåsig. Häromdagen föll ytterligare ett träd nere vid skogskanten. Det låg över telefontråden. Tur att maken är skicklig på motorsågen!
Vedklyven krånglar, så veden blir sen i år.
Det stora päronträdet på gården håller på att gå i blom nu. Undrar hur det blir med frukt och bär i år. Kylan gör ju att bin och humlor inte är särskilt aktiva...

Det blåser...

" När förändringens vindar blåser bygger somliga vindskydd, andra bygger väderkvarnar."
Gammalt kinesiskt ordstäv som jag tagit till mitt hjärta.

Jag tänker att det för mig är bra att ibland bygga vindskydd, ibland bygga väderkvarn...

Idag blåser det så det knakar i takstolarna på huset i Furet. Maken och jag kurar inomhus, brasan brinner i köket och kaffehurran puttrar på spisen. Fattas bara en spinnande katt i kökssoffan för att göra bilden komplett...

Träffade en FB-vän ikväll. Har inte träffat henne i verkligheten förut.
Jag gillar verkligen att FB ger mig möjlighet att få nya intressanta möten och att få höra spännande berättelser..
Vi kom att tala om var våra fäder bodde under sin uppväxt.
Tankarna på min far fortsatte under bilfärden hem i det undersköna majvädret:

Min pappa föddes 1920. Hans föräldrar var statare på en stor gård som heter Hässlåholm. För er som inte vet vad det innebar att vara statare kan jag rekommendera Moa Martinssons böcker. Hon växte också upp i en statarfamilj.
Nu var det inte riktigt eländigt för min pappa, i hans familj var de bara tre syskon och hans farmor och farfar hade ett torp på godsets ägor, där kunde barnen få både extra mat och extra omvårdnad. Hans farfar var också en duktig hästkarl vilket innebar att hans arbetsinsats var svår att ersätta.
Min pappa gick sex år i folkskola.
Hans far var sjuklig och gick bort när pappa var i tonåren. Pappa fick arbete hos en morbror och han och hans mamma som var hjärtklen fick bo hos morbrodern.
 Min pappa fick del av försörjningsansvar redan som 15-åring.
Senare flyttade han och hans mamma till Halmstad, där fick han arbete på ett gjuteri.
Han och hans mamma bodde i ett hus i stadsdelen Kärleken.
Under andra världskriget gjorde han värnplikten och var inkallad i krigsberedskap.
Han var förlagd till Karesuando, där det var alldeles nära kriget.
När han blev mycket sjuk i halsfluss fanns det inte penicillin.

Om min pappa hade levt i dag hade han varit över 90 år.
Han var mycket kärleksfull, temperamentsfull, livfull, ambitiös, intelligent, kreativ och han kunde klättra i träd och göra sälgpipor.
Jag tänker på honom nästan varje dag.

pågående projekt

Ni som känner mig vet ju om att jag ofta har mer än ett projekt på gång.
Just nu är förstås uteplatsens färdigställande prioritet nr ett.
Dessutom är vårbruket i full gång.



Här visas lite bilder:

Mycket jord ska flyttas

Ev ska jag bygga grill av gamla tegelstenar

Gödsel utspridd

Tur jag har grannar med traktor och kultivator!

Rabarberplantorna fanns i Furet när vi flyttade in här 1987. Varje vår tar de sig upp genom myllan.
Ibland kan man nästan se hur de växer. Fort, fort, fort.
 Plötsligt är de så långa att man kan ta av dem, koka och äta. MUMS!

Maken och jag har ägnat oss åt stenkörning:

Här ska de läggas ut. Imorgon!



Hönsen har det gott i sin hönsgård, trygga för höken, bortskämda av matte med gräsklipp och tuvor. 

Lägg märke till att tuppen Gullefjun visserligen håller sig i bakgrunden, men med absolut närvaro...

proportioner

Blir påmind på stickcaféet på Facebook om att det idag är årsdagen av Tjernobylkatastrofen...
Ser ett Tv-program om en ung familj vars första barn svävat mellan liv och död under sina första år.. Påminns av media varje dag om massakern på Utöya...

Får mig att reflektera över proportioner i tillvaron.
Får mig att känna tacksamhet över det jag har, de fina människor jag har runt mig, den glädje och stolthet jag känner över mina barn, den kärlek jag känner till livet och tillvaron...

Äventyrlig dag lider mot sitt slut.
Äventyr både IRL och på webben.
Äventyr i tanken.
Äventyr i fantasin.

Nu sänker sig tröttnad och mättnad över kropp och själ. Tack för detta!
I morgon är en annan dag...

rent i hönshuset

Efter förra veckans dramatik har lugnet lägrat sig i hönsflocken. Idag gjorde vi äntligen vårstädning och lite förbättringar. En ny sittdel, ett nytt ruvningsrede, lite tak och skärmar för att underlätta rengöring nästa gång. Så här nöjda såg pyttorna ut nu i kväll:

Jag känner mig också väldigt nöjd, tänkte att jag skulle skriva ett dokument för firman och skicka iväg, men det får nog vänta till morgondagen. När min lekamen sattes ner blev den väldigt trött; så nöjd med arbetet för dagen ger jag mig en stunds stickning, sen blir det horisontalläge...

Godnatt govänner!

dramatik i hönsgården, del 2

Hönor har en alldeles otrolig överlevnadsförmåga...
Om de blir riktigt rädda lägger de sig ner och spelar döda så verklighetstroget så att man verkligen tror på det. Kanske tror de till och med själva på det...

Igår när det i normala fall var dags för utsläpp av flocken gick jag till hönsgården med havrebyttan. Tänkte: lite tröst kan nog behövas för hönsflocken när jag berättat den tråkiga sanningen att de inte kan gå utanför hönsgården.

Tuppen Tornado kacklade upprört, hönorna instämde, jag framhärdade och strödde ut havre, de lugnade sig och pickade ivrigt i sig.

DÅ får jag syn på en av systrarna Frihet UTANFÖR gården! Jag räknar in flocken.
JUBEL och HEJAROP!
Hon som jag trodde var borta,höktagen, var återkommen!
Tänkte att: hon tar sig nog in i gården så småningom, systrarna Frihet kan flyga ganska högt...

Väl inkommen i mitt varma ombonade hus ser jag ut genom ett fönster på övervåningen med utsikt över hönsgården.
Utanför nätet rusar nu KALKONHÖNAN hungrigt fram och tillbaks!
JUBEL, HEJAROP och APPLÅDER!

Jag inser att hon aldrig kommer att ta sig in för egen maskin...

Bära eller brista: Jag öppnar hönsgårdsdörren och hoppas att höken inte ser oss.

Kalkonhönan håller sig innanför nätet hela kvällen, de övriga spatserar ner till bäckkanten och jag lyckas inte locka in dem.
När kvällen kommer, skymningen sänker sig räknar jag nöjd in femton fjäderfän på sittpinnarna, stänger hönsgårdsdörren och somnar till kvällen med ett förnöjt leende över hela mig!

I Smakstart på Radio Halland ca 20 minuter in i sändningen finns jag med och berättar om Symbolernas Dag och symbolterapi.

Symbolernas Dag 21 april. Program finns här: Symbolföreningen

dramatik i hönsgården

Maken fick höra ett fasligt oväsen från kråkorna i skogskanten. Därefter upptäckte han att flera av hönsen låg gömda i vedboden. De brukar strutta omkring eller gona sig i jorden i ena hörnan av ladugården när de äntligen får lov att gå lösa på eftermiddagen.

Så gick han runt knuten och ser MÅNGA hönsfjädrar spridda över gräset...
Ojojoj! Rusade så ner mot skogskanten där kråkriksdagen pågick...

Upp flyger en (förmodligen) duvhök.
Ut ur buskaget stapplar en stackars slagen höna, en av systrarna Frihet.
Hon kacklar ej längre... ( Men höken fick henne inte!)

Summan av rovfågelsangreppet blev att två systrar Frihet och Kalkonhönan är borta.
Trist. Tråkigt. Sorgligt. Onödigt. Naturligt.
Kunde blivit ännu värre om inte kråkorna larmat.

Hur ska jag nu våga släppa ut dem fritt om eftermiddagen?

spinneri

Den senaste produktionen på spinnarefronten: Två härvor tvåtrådigt garn av mjukaste goaste rena ullen från min systers härliga får.

Jag känner mig stolt och tillfreds.
Handens arbete ger mindfulness, sinnesro, själsligt lugn, skaparlycka.

För övrigt är våren här på allvar. Fortfarande lite kyligt och ganska mycket regn har kommit de senaste dagarna.
Men sädesärlan har anlänt, hönsen gonar sig i jordhålor, pickar i sig av spirande gräs och yrvakna smådjur.

hjärta och hjärna...

För ca trettio år sedan sydde jag kläder åt mig själv, maken och mina barn. Inga märkvärdigheter, vanliga vardagsplagg.
Jag gick också en kvällskurs i mönsterkonstruktion för att kunna själv konstruera de mönster jag behövde.
Mönster var dyra, tyg var billigt.
I höstas plockade jag fram den gamla pärmen jag gjorde då. Försökte förstå mina uträkningar och ritningar.
Begrep ingenting!

Kände i mitt hjärta en längtan efter att återuppta gamla kunskaper, få reda på hur det hängde ihop med måtten och ritningarna...

Så fann jag via nätet en helgkurs i Varberg. Och vet ni vad? Hjärnan hängde med i hjärtats längtan. Jag har idag ritat grundmönster till kjol och en halv byxa. I morgon blir det andra halvan av byxan och grundmönster till ett liv med ärmar.
Jag känner mig verkligen glad över att jag återtar denna kunskap, inte säkert att jag kommer att rita så många mönster, men kanske blir det sytt en eller annan tunika till mig av något av de tyger som jag sparat
"utifall att".

Nu sitter jag i min soffa,tar fram min strumpstickning, öppnar stickcaféet på Facebook.
Såna här dagar är alldeles ljuvliga, jag njuter av livet och känner en stor tacksamhet över att allt är som det är...

Förmiddagen använde jag till arbete tillsammans med goa kollegor och fick mig minsann en dans och ett påskaris blev det också!

Efter att ha lunchat med äldsta dottern på hennes soliga härliga balkong for jag hemåt till Furet och fortsatte flytta på min vedhög. Nu är den snart helt och hållet inflyttad dit den ska vara.

Påskliljor knoppas, fjärilar flyger, hönsen springer runt mina ben, katten Theus och katten Sockan stryker sig också intill mig medan jag lyssnar på småfåglarnas vårkonsert och kör in veden.

processer

Jag är en person som gillar processer.
Den process jag mest och helst ägnar mig åt just nu är att göra ull till garn och tyg. Karda, spinna, sticka, tova.

Men nu är våren här!
Idag är en fantastisk vårdag, vitsipporna som inte fanns där igår, kikar fram. Korta stjälkar i fjolårsgräset för att inte behöva frysa om natten när det fortfarande är frost...

Veden väntar på att tas om hand. Vi är lyckligt lottade som har en granne med traktor. Han hjälper oss att dra fram de stockar som maken sågat till i skogskanten innan han blev konvalescent.

Våran sällskapssjuke katt Theus ligger i solen medan vi arbetar. Han är också lite konvalescent just nu. En liten skada på en trampdyna gör att han är lite stillsam...

Jag flyttar gammelveden in i vedboden för att ge plats för den nya på vedbacken.

Från skog till brasa är också en process. Jag njuter!

våffeldag

Tacksam, belåten, glad, hoppfull.

Helgen har innehållit så fina upplevelser. Först en låååångträff med ena systern; fina samtal, ullpyssel, promenad.
Så dyker andra systern upp på snabbvisit. Sällsynt att vi alla tre ses samtidigt, befinner oss på samma plats.

Söndagen med kanonväder, solsken, vårvärme.
ALLA barn på samma gång + deras sambor, god mat, våfflor, skämt och utomhuspyssel.

De hjälper oss "gamlingar" med jordkörning, tunga lyft, vedkörning.

Gullefjun är stolt som en tupp...

Njutbart, härligt, hoppfullt.
Tror att jag somnar ikväll med ett leende över läpparna...

ojojojoj!

Nu må jag säga att det händer saker i Furet! Innan jag ens fått i mig morgonkaffet kom den efterlängtade yrkesmannen som vi väntat på.
Gårdsplan, bilplatsen, stenläggningar får sig en ansiktslyftning och dessutom blir det en ny stenlagd uteplats.

Grannen rapporterar om funna vitsippor. Jag gav mig ut på spaning när arbetsdagen led mot slut. Men inga sådana fanns i Furet idag...

Med rosiga kinder och solsken i blick sitter maken och jag i soffan, ovana vid en heldags fysisk aktivitet orkar ingen av oss mer än så just nu.