November lägger sig över Furet och omgivningarna. Stillhet ännu; storm väntas.

Efter rehabaktivitet på sjukhuset i Varberg sätter jag mig en stund i den vackra sjukhuskyrkan och betraktar bilden.

Tänker att vi alla är så lika. Liknande behov, rädslor, funderingar. Det som är viktigt är så enkelt egentligen.

Dagar som går

 

 

 

Dagarna går fort nu.

Försöker hålla balansen i tillvaron som återigen består av heltids lönearbete.

Allldeles väldigt inspirerande, utvecklande och utmanande visserligen, men dygnet innehåller fortfarande lika många timmar som alltid.

 

Ser till att hitta stunder för yoga, naturen och Lille Frank som är sötare än sötast, finare än finast, mjukare än mjukast, goare än goast.

 

Hösten som smyger in om nätterna ger klarhet och kyla. Tänker att jag ska leva en dag i taget och göra det viktigaste först varje dag.

 

 

 

fiskbulls-nostalgi

Har roat mig med att se Historieätarna på SVT Play.
I ett avsnitt befann man sig på 70-talet.
Tänk så fort en del faller i glömska! Blev påmind om hur mycket konserver vi konsumerade för 40 år sedan.
Till och med i mitt föräldrahem där det rimligtvis borde funnits färska grönsaker serverades ärter och morötter på burk. En av mina favoriter var stuvade sådana. Åts gärna tillsammans med skivad, stekt falukorv och snabbmakaroner...
En annan kulinarisk läckerhet var konserverad torskrom. Mamma skar i skivor, panerade och stekte.

Mot slutet av 70-talet studerade jag, levde på studielån och bodde i studentlägenhet. Maten var dyr.
En av de rätter som var mest frekventa i studielyan hos dåvarande Stensson var snabbmakaroner och konserverade fiskbullar i hummersås. Ibland ätna direkt ur burken, kalla...
Tänk så lätt smak- och doftminnen väcks!

I morgon serveras spenatstuvade fiskbullar i Eddings residens!


 

Håll grytan kokande

I min blåa emaljerade järngryta puttrar just nu årets första långkålsportioner.

 

När jag var barn puttrade långkål och andra "långkok" i min mammas röda emaljerade järngryta.

Hon fick den i gåva av sina föräldrar när hon skulle "sätta bo" tillsammans med min pappa.

Den röda grytan stod sedan på spisen så gott som varje dag.

Mina föräldrar fick ett långt liv tillsammans.

De gifte sig nyårsafton 1949. Min pappa lämnade jordelivet trettondagsafton 2002.

Ett par dagar innan hade han och mamma ätit långkål tillagad i grytan.

När mamma ett par dagar efter använde grytan sprack den.

Nu använder hon den som blomkruka.

 

 

Min blåa järngryta fick jag i gåva av mina föräldrar när jag var i tjugoårsåldern.

Den har ofta under dessa snart fyrtio år stått på spisen, och försett oss med t.ex långkål till julen.

 

Vid min vedkamin i köket står en rostig järngryta som jag köpt på loppis.

 

 

Den gör nu tjänst som blomkruka, men om jag haft en fungerande vedspis kunde den fortfarande använts till matlagning.

Ibland tänker jag att grytan kunde varit min mormors.

Hon och min morfar gifte sig 1926.

Kanske fick hon då en sån här som gåva av sina föräldrar?

 

 

 

 

 

 

 

 

121212

hektiska, intensiva dagar har passerat.
sitter nu i soffan med stämband som inte vill samarbeta med min vilja, hosta, lätt feber och snuva.
I köket sprakar brasan

lille katten Baronen har sin givna plats

 denna dag med det magiska datumet 12-12-12

en av mina vänner gifter sig
en gör en stor läkarundersökning, förberedelse för omvälvande operation
en väntar på efterlängtat besked
en förbereder stort firande
en fyller år
en knäpper knappar som inte finns
en mediterar hela dagen

I Furet är det -15 grader
 sol över hygget

idag vill jag i min tystnad
önska er och mig själv allt gott.




 

nya tider

Nu står lilla stugan här i Furet.
Snart färdiginredd.
Väntar på klienter.
Och buskar runtom.

Bakom knutarna tuggar just nu en skördare i sig skogen.
Slutavverkning av mina vuxna barns barndomslekplats. Granskogen som stått i över femtio år slukas.
På fem dagar ligger den i högar.
Väntar på skotaren som samlar ihop.
Väntar på timmerbilen.
Blir pappersmassa.
Vidder utanför köksfönstret.

Allhelgonahelgen står för dörren.
Stilla tankar på dem som inte längre är här.
Fina stunder med dem som är här.
Gåsamiddag på söndag.

Nytt jobb.
Tänkte inte så.
Viktigt, utmanande, spännande, kreativt, samarbete.
Skoljobb.
Elever.
Kollegor.

matematiken och jag

Häromdagen stod jag ute i min stora, numera oerhört blöta, trädgård.
Utrustad med måttband, stängselpinnar, snören och storstövlar skulle jag och maken äntligen ta oss an uppgiften att mäta ut de ställen där gropar ska grävas.
Gropar som ska hysa plintar.
Plintar som ska bära upp min nya friggebod.
Friggeboden som ska härbärgera min mottagning.
Mottagningen som jag äntligen ska ha här hemma i Furet.

Vi mätte och mätte, flyttade hörnstolpar en gång, två gånger, många gånger...
Inte blev det rätt....
Så insåg jag att felet nog låg i siffrorna vi mätte efter, inte i sättet vi flyttade stolpar på...
Ringde min bror, räddaren i nöden. Fick hjälp att räkna om måtten.
Gick ut och mätte och VIPS stod hörnstolpar där de ska stå!

Vad har nu detta att göra med matematiken och mig?
Jo, under många år har jag haft nån slags låsning så fort jag hört ordet matematik.
Sett rött, blivit kallsvettig, hackat tänder, blundat, tittat åt ett annat håll, vägrat o.s.v.
Under min tid som lärare lotsade jag många elever vidare i matematiksnåren.  Försökte visa och guida och stötta så att lusten att lära matte skulle bevaras. ( För den finns hos vartenda barn från början!)
Kreativa lösningar är jag mycket bekant och bekväm med.
Så min matematiklåsning löstes så småningom nästan upp tack vare små och lite större människor...

Dock: en sak som återstod. Pythagoras sats.
(Jag känner fortfarande hur magmusklerna knyter ihop sig lite grand bara jag skriver namnet...)
Min käre yngste bror, räddaren i nöden,  upplyste mig om att det är Pythagoras sats han använder för att räkna ut var hörnen ska stå.
Jag vågade mig denna dag på att använda denna för att räkna ut var jag ska sätta grundstenar till min redskapsbod som följer med på köpet av friggeboden.

(a*a )+( b*b)= c*c beskriver relationen mellan sidorna i en rätvinklig triangel.

På facebook beskrev jag mina nyvunna, glädjefyllda insikter.
Fick då av en av mina inspirerande kontakter där tips om den här UR-serien som jag också gärna delar med er:   Matematikens skönhet

Så får ni också en bild med Einsteins eminenta tänkeord så här den första dagen i oktober månad.

 

Höstkänning

Utanför fönstret viner vinden och regnet skvalar.
Har insett att idag är en sån dag när kropp, själ och ande behöver stillhet, vila och återhämtning.
En god vän berättade att hon kallar såna dagar för "hasadagar".
Dagar när jag hasar omkring i mina tofflor, långsamt, planlöst, håglöst, utan krav på prestationer.

Har haft en period med hektiska dagar, både privat och i jobb.
Vaknade om morgonen med migränkänning. Numera lyssnar jag när kroppen säger ifrån.
Så har det inte alltid varit.
Numera ger jag mig själv tillåtelse att säga nej. Att ställa in. Att boka om.
Så har det inte alltid varit.

När jag tar hand om mig själv ger det ringar på vattnet.
Som generositet och vänlighet och omtanke.
Det jag ger får jag tillbaks.


 

mirakel

Sitter och lyssnar till radions sommarpratare för dagen, David Hellenius.

Är glad över fina program där människor reflekterar och öppet beskriver livets glädjeämnen, sorger, svårigheter och lättsamheter.

Ett av de livets mirakel som en del av oss fått uppleva är när våra barn kommit till världen.
Ögonblicket när oro och ängslan över det lilla sköra livet byts till förundran, glädje och jubel över lilla, starka, ljuvliga livet...

Vi som vuxit upp bland små och stora djur vet hur skör en livstråd kan vara. Men också hur stark en livsvilja kan vara.
Mirakel!

För övrigt denna dag, den "äkta" midsommardagen, Johannes Döparens dag, regnar det i Furet.
Jag skriver brev som jag tänker skicka i kuvert med frimärken på, alltså med gammeldags postverket.
Ordnar bland papper och räkningar som svämmar över skrivbordet.
Läser lite i böcker som jag lagt lite här och där i huset.

Gässen är inte tillräckligt fjäderbeklädda för att kunna vara ute i regnet, så jag går ut alltemellanåt under dagen och repar maskrosblad och annat grönt de tycker om att äta.

Äntligen!

Äntligen har:
göken kommit
svalorna börjat bygga bo
korna fått komma ut på bete
hönsen bestämt sig för att börja ruva
är kanske värmen på väg...

Det blåser...

" När förändringens vindar blåser bygger somliga vindskydd, andra bygger väderkvarnar."
Gammalt kinesiskt ordstäv som jag tagit till mitt hjärta.

Jag tänker att det för mig är bra att ibland bygga vindskydd, ibland bygga väderkvarn...

Idag blåser det så det knakar i takstolarna på huset i Furet. Maken och jag kurar inomhus, brasan brinner i köket och kaffehurran puttrar på spisen. Fattas bara en spinnande katt i kökssoffan för att göra bilden komplett...

Träffade en FB-vän ikväll. Har inte träffat henne i verkligheten förut.
Jag gillar verkligen att FB ger mig möjlighet att få nya intressanta möten och att få höra spännande berättelser..
Vi kom att tala om var våra fäder bodde under sin uppväxt.
Tankarna på min far fortsatte under bilfärden hem i det undersköna majvädret:

Min pappa föddes 1920. Hans föräldrar var statare på en stor gård som heter Hässlåholm. För er som inte vet vad det innebar att vara statare kan jag rekommendera Moa Martinssons böcker. Hon växte också upp i en statarfamilj.
Nu var det inte riktigt eländigt för min pappa, i hans familj var de bara tre syskon och hans farmor och farfar hade ett torp på godsets ägor, där kunde barnen få både extra mat och extra omvårdnad. Hans farfar var också en duktig hästkarl vilket innebar att hans arbetsinsats var svår att ersätta.
Min pappa gick sex år i folkskola.
Hans far var sjuklig och gick bort när pappa var i tonåren. Pappa fick arbete hos en morbror och han och hans mamma som var hjärtklen fick bo hos morbrodern.
 Min pappa fick del av försörjningsansvar redan som 15-åring.
Senare flyttade han och hans mamma till Halmstad, där fick han arbete på ett gjuteri.
Han och hans mamma bodde i ett hus i stadsdelen Kärleken.
Under andra världskriget gjorde han värnplikten och var inkallad i krigsberedskap.
Han var förlagd till Karesuando, där det var alldeles nära kriget.
När han blev mycket sjuk i halsfluss fanns det inte penicillin.

Om min pappa hade levt i dag hade han varit över 90 år.
Han var mycket kärleksfull, temperamentsfull, livfull, ambitiös, intelligent, kreativ och han kunde klättra i träd och göra sälgpipor.
Jag tänker på honom nästan varje dag.

proportioner

Blir påmind på stickcaféet på Facebook om att det idag är årsdagen av Tjernobylkatastrofen...
Ser ett Tv-program om en ung familj vars första barn svävat mellan liv och död under sina första år.. Påminns av media varje dag om massakern på Utöya...

Får mig att reflektera över proportioner i tillvaron.
Får mig att känna tacksamhet över det jag har, de fina människor jag har runt mig, den glädje och stolthet jag känner över mina barn, den kärlek jag känner till livet och tillvaron...

Äventyrlig dag lider mot sitt slut.
Äventyr både IRL och på webben.
Äventyr i tanken.
Äventyr i fantasin.

Nu sänker sig tröttnad och mättnad över kropp och själ. Tack för detta!
I morgon är en annan dag...

stilla

Maken har feber, hostar och nyser.
Ofta har jag själv och andra skämtat om hur oerhört mycket sjukare män blir när de är sjuka än vad kvinnor blir.

En klok kommentar angående detta hörde jag igår:
" kanske skulle kvinnor se till att vara just så sjuka som de är när de är förkylda.
När män är sjuka är de sjuka, de gör ingenting, utom att vila och återhämta sig.
Kvinnor som är förkylda kanske går ner i varv, lägger in två maskiner tvätt istället för fyra."

Just nu pysslar jag om maken, är glad och tacksam över att jag kan detta...

Förresten: Ni vet väl om att när man blir mormor DÅ får man odla mustasch! (Fundering hört av en person med fyra år av livserfarenhet)

söndagsmys

Missade starten på Vasaloppet, men nu hänger jag med.
Halva loppet kvar, kaffe och frukost inmundigad. Perfekt TV-stickning och stickcafé på Facebook.

När loppet är kört ska jag baka drömtårta till mammas födelsedagsfirande. Så roligt att baka igen.
Med LCHF-liv följer ickebakningsliv.
Tänker nu att möjligheten att baka till mamma finns ju när andan faller på!

Just idag vill jag be om mod att vila i att allting är precis så som det är och som det ska vara.

Hittar ord hos Tranströmer som berör:
"Ingenstans lä. Överallt risk.
Som det var. Som det är.
Bara där innanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,
men på ytterväggarna rasar kampen.
Och friden kommer droppvis, kanske om natten
när vi ingenting vet,
eller som när man ligger på dropp i en sal på sjukhuset."

Nu blommar det!

I min trädgård idag:

Så har jag och min kära svägerska anmält oss till vårt nionde Tjejvättern-lopp.
Tänker varje år att jag ska träna mycket, ofta och regelbundet.
Få se om jag kan hålla fast vid den tanken detta år?

Mirakel

Varje nytt liv som kommer till världen är ett unikt mirakel.
Jag som nu är på väg in i sista tredjedelen av mitt liv blir alltmer viss om det fantastiska stora som bor i det lilla.
Varje människa jag möter, liten som stor, bär inom sig den lilla, sköra, vackra, mirakulösa, genuina kärna som hon föddes med.
Likaså gör jag.
Den jag en gång var ämnad att vara finns i mig, lever i mig.
Ju äldre jag blir desto fler pålagringar eller skal faller av mig.
Idag är jag en glad och tacksam tant!

En dikt jag stötte på som grep tag i mig delar jag med dig idag:

Tidiga minnesbilder

1
Jo det är sant
att jag kunde flyga som barn!
Högt flög jag jublande av glädje!
Men vem klippte mina vingar?
Plötsligt kändes kroppen
tung som sten
och lusten att leka fågel
var borta.

11
Som barn förvisades jag ofta
till skammens hörn
Stod där med näsan
pekande rakt in mot de två väggarnas möte
och bildade med min gråtande rygg
den tredje väggen i mitt fängelses triangel
Länge efter det jag återfått min frihet
tyckte jag mig släpa tyngden
av de andra väggarna efter mig.

Maria Wine född 1912

morgonstund har guld i mund...

Vaknade klockan fem i morse. Första tanken var: BOKREA!

När klockan slog sju befann jag och äldsta dottern oss innanför dörrarna i bokhandelns realokal. Det är lika fantastiskt spännande och nervkittlande varje år att kika, leta, fynda, handla...
Slutsumman blev förstås högre än vad jag tänkt, men fynden var många i år...
Bl.a två böcker av Bodil Malmsten, en fågelbok med ljud (Micke vet vilken!),
en sagobok med Bröderna Grimms sagor, en bok om myter i världen, en Torgny Lindgren...

Så har äntligen rörmokaren varit här och ordnat det sista i badrummet. Återstår lite "piffande" så har vi två, fina, nyrenoverade badrum i gamla Furet.
För drygt 22 år sedan var hela huset alldeles nytt och fräscht. Jag kan fortfarande minnas dofterna av färg, tapetklister och trä.
I allt det nya byggde vi in mycket förhoppningar, förväntan och kärlek. En del trillade ut och bort under tidens framfart.
Därför känns det nu fint att fräscha upp, renovera, bygga in nya förhoppningar, mycket tillit, hopp och kärlek igen.