Kära syster Lisbeth är här på sin semester.
När vi var barn var sommarlovet oändligt,lekarna fartfyllda och fantasieggande.
Jag var ofta Hoss Cartwright, Lisbeth ibland Ben , ibland snyggingen lille Joe.
Hästarna våra var snabba, trogna och vackra ( oljefaten hemma på gården tjänade bra som utgångspunkt för fantasin...)
Smultronen växte överallt och var stora och söta.

Idag ska Lisbeth och jag dricka kaffe i mitt kök och ha det gott med varann.

Så var det där med prestationsängest, deadline att ha koll på, resultat att prestera...
Varje gång jag ÄR TVUNGEN att ha något klart till en viss tid inträffar stora skälvan.
Jag VET ju att jag klarar det, jag VET att jobbet jag gjort under våren som nu ska redovisas är helt och fullt tillräckligt för MIG ( och egentligen är ju det det enda som räknas i längden!)
Jag VET att det kommer att funka med redovisningen också, fast jag inte har klart för mig i hjärnan hur jag ska göra...
Jag VET också att stora skälvan är som bortblåst när jag väl står inför "provet", som i det här fallet är en redovisning av det fördjupningsarbete jag gjort under våren.
Jag VET att då kommer kreativitet och impulser och spontana infall att styras av det som faktiskt finns med i hjärtat, inspirationen kommer ur allt arbete jag lagt ner...
Så här fungerar jag, jag VET att det är så, jag VET att allt egentligen är lugnt,
Ändå infinner sig stora skälvan så här vid inskicksdags och redovisningsdags närmande...

Så skönt att sätta ord på det och skicka ut i cyberspace för lite processande där...

Min trädgård är så fin, mest vill jag sitta under min rosenbuske och filosofera när midsommaren smyger in

Jag vill dela med mig av blomsterprakt och presenter jag fick idag. Tänk att det bara blir bättre för varje år som går!
Under flera år firade jag inte min födelsedag.
Tänk så dumt!
Det som är så himla roligt att bli firad av nära och kära!

Glass och jordgubbar, sommar och nästan sol, kameran glömdes bort en stund.
När gästerna åkt hem och mannen i mitt liv kommit tillbaks från jobb fick jag i varje fall förevigat blommor och annat.
Tack!

Min fina svägerska MajLis och jag har för åttonde gången cyklat Tjejvättern.
Tillsammans med drygt femtusen andra kvinnor i varierande åldrar cyklar vi 10 mil.
Start i Motala, ner till Vadstena, in till Borghamn, över Omberg, vidare till Rök, upp till Skänninge och mål i Motala.
Årets lopp gick riktigt bra. Jag njöt av den vackra naturen. Östgötaslätten är vidunderligt vacker vid denna årstid. Blommande linfält, rapsfält med vallmo, blåklint och prästkragar. Dofterna är alldeles fantastiska!
Lärkorna drillar så det nästan är plågsamt att lyssna till.
Uppe på Omberg är den gamla urskogen trolsk och magisk. Stora blåklockor kantar vägen, ekarna susar lite drömskt och utsikten över Vättern är alldeles, alldeles underbar!
Den sista delen mellan Skänninge och Motala bjöd på motvind, stela ben, ömma knän och längtan efter mat och dusch.
Inget regn behövde vi avnjuta och efter loppet blev det middag på underbara lilla kvarterskrogen Hörnet i Vadstena och sen till
Eva och Bertil som tar emot oss så väl varje år; ger oss nymanglade lakan i mjuka sängar i en källare med tystnad, svalka och egen dusch!

Uppvärmning FÖRE:

Nedvarvning EFTER

I mörkret bor ljuset

Har just sett K-special om John Lennon och Yoko Ono. Blir rörd och berörd.
Lennons texter öppna och raka, vi människor som är så lika och unika.

Dagen idag har bjudit på regn och kyla utomhus. I mig råder ro, hämtad inifrån.
För varje dalgång finns en bergstopp, i mörkret bor ljuset.

Om vi älskar vårt eget liv, älskar våra möjligheter att växa och uppleva glädje, älskar upptäckandet av vår mänskliga potential, utövar vi den högsta och ädlaste betydelsen av ordet själviskhet. Detta kräver mod, självständighet och integritet.
Vi får inre ro och kan ge och ta emot kärlek.

Idag gav jag bort en studentbukett till en dam som besitter mod, självständighet och integritet. Hon tog emot den med den värdighet och stolthet som sig bör.
Hennes glädje och strålande uppenbarelse följer mig, ger mig glädje och hopp. Tack fina människa!

sommarmånad

Äntligen juni! Ljuvliga sommarmånad!
Värmen ligger i startgroparna, grönsaker och blommor och jag längtar, mycket.

Om en dryg vecka ska fina svägerskan och jag åka till Motala och cykla tjejvättern; tio mil i det vackra östgötska junilandskapet, tillsammans med flera tusen andra damer i varierande ålder. Ni som inte varit där: jag lovar att det är en helt fantastisk upplevelse!
Här en bild från förra årets start:

Skickar en önskan till den som bestämmer över vädret om sol och värme över Omberg med omnejd 11 juni.

För övrigt denna junidag läser jag kloka ord om hur rädsla kan förminska oss, krympa oss, hämma oss. Ju mera rädsla jag släpper in i mitt liv, ju räddare blir jag.
Att stå kvar, möta det jag är mest rädd för kräver mod. Mod får jag genom att tillåta mig att vara precis så rädd som jag är.
Genom att se på mig själv med kärlek och acceptans gör jag mig modig och stark.