Har idag tillbringat större delen av dagen tillsammans med min lilla mamma.
Hon fick besök av biståndshandläggaren på kommunen, jag var bisittare.
Biståndhandläggaren är en vänlig och trevlig kvinna som sköter sitt jobb och är på alerten för att försöka fånga upp de behov av bistånd min mamma har.

Min mamma är snart 83 år. Hon fick en stroke för ett par år sen som hon aldrig riktigt återhämtat sig från.
För några månader sen bröt hon lårbenet, blev opererad och fick en ny höftkula.
Hon har en envis och enträgen vilja att klara sig själv. Det gör hon i stort sett med hjälp av hemtjänsten som kommer 5-6 ggr per dag.

Det gör mig så ont att se hur hon blir tröttare och tröttare och får allt svårare att orka med samtal och till och med de enklaste göromål.
Hon har i hela sitt liv satt en ära i att veta var hon har sina saker, ordning och reda!
Nu när hon inte själv kan gå ner i källaren eller upp på vinden sörjer hon över att inte ha koll på ordningen där.

Gott att veta att hon ännu en tid är med oss och kan dela med sig av sina kloka, lite underfundiga och finurliga tankar och funderingar.

Dagens mantra: En dag i taget