Alla troll spricker i solen!

Måste positivt tänkande vara att man alltid ser allting i ett rosa skimmer, att man blundar för svåra frågor och situationer?
Denna fråga dök upp häromdagen. Jag tror att uttrycket används och tolkas förskräckligt olika, självklart beroende av de erfarenheter och de upplevelser vi har med oss...
För mig innebär positivt tänkande att med en väl använd klyscha tänka att glaset är halvfullt i stället för att glaset är halvtomt.
Men också att se möjligheter och lösningar istället för hinder och svårigheter. Ofta hör man mer av det sistnämnda än det förra när människor diskuterar någon situation.
Jag tror också att saker och ting som nämns vid sitt rätta namn är en form av positivt tänkande.
Ett ätstörningsbeteende är ett ätstörningsbeteende och inget annat. Ett drogberoende är ett drogberoende och inget annat. Ett självskadebeteende är ett självskadebeteende och inget annat.
Det är först när det rätta namnet nämns som det vänder, det är då det går att hitta möjligheter och lösningar.
För att veta vart jag ska gå måste jag veta var vägen börjar.
Alla troll spricker i solen.
Därför skickar jag massor av ljus , värme och kärlek idag!
Gör så alla ni också!

Trädgården

Det var en gång en liten flicka som bodde i en liten stuga, som låg i en liten trädgård.
Den lilla trädgården var omgärdad av ett ganska trasigt och tråkigt staket. Staketet hade en öppning, en trägrind, som såg ut att inte ha varit öppnad på hundra år. Flickan stod ofta vid trägrinden och kikade ut genom de halvmurkna spjälorna. Ibland gick hon ett varv längs staketet, det var inte överallt som hon kunde ta sig fram genom högt gräs och yviga buskar. På de ställen det var särskilt svårt fick hon ta en omväg in i den lilla vildvuxna trädgården. Hennes ben var ganska korta, själv var hon verkligen liten. När hon traskade genom den myckna grönskan och de torra gamla grenar som låg insnärjda i fjolårsgräs nynnade hon sakta och tystlåtet på en gammal kär melodi.
Vid grinden stannade hon och kikade ut genom spjälorna. Hon kunde inte se särskilt klart, men i gliporna kunde hon skönja ett ljus, en vidd, som hon undrade över. Vart ledde ljuset? Var tog vidderna slut?
Somliga dagar stod hon så länge vid grinden att det började skymma runt henne. När hon vände blicken in mot trädgården såg hon inte stugan eftersom mörkret sänkte sig så fort om kvällen. Men hon visste ju precis vägen, hon gick den varje dag. Medan hon vandrade den lilla stigen framåt, den som ledde fram till stugan nynnade hon igen på den gamla melodin. Hon längtade. Längtan var den drivkraft som fick henne att redan nästa morgon gå sin runda längs staketet och sedan stanna framför grinden och kika mellan spjälorna efter ljus och vida vyer.
Den lilla flickan växte så småningom upp till en ung flicka. Hon återvände ibland till den lilla stugan i den lilla övervuxna trädgården och det gamla halvtrasiga staketet. Allt fanns kvar precis så som det var när den unga kvinnan var en liten flicka med korta ben.
När hon stannade vid grinden kunde hon känna den förväntansfulla längtan som genomsyrat hennes kropp då. Nu såg hon över grinden, över till andra sidan. Där fanns fortfarande ett ljus, hon visste var ljuset fanns. Fortfarande vida vyer. Hon längtade efter att öppna grinden ännu en gång!

Ilska

Ilskeblixtar genom hjärnan, skjuter skarpt. Vem vill inte ha kontroll över skeenden? Hur ska rätas upp krokiga kommunikationer?
Ilskeblixtar genom hjärtat, skjuter hårt. Jag vill inte bli lurad. Vill känna trygghet, inga överraskningar.
Ilskeblixtar genom solarplexus, skjuter gement. Svek och falskhet. Stort tal, liten förståelse.
Ilskeblixtar genom knäna, skjuter oberäkneligt. Får på fall, orkar inte mera. Långsamt trillar alltet rakt över.
Ilskeblixtar genom foten, skjuter många. Stampar hårt, hoppar över, rusar vidare, springer fort. På glödande kol.
Ilskeormen spottar och fräser. Ringlar i cirklar och snirklar, kväver långsamt sitt offer med hårda muskler.
Ilskespindeln lurar i nätet, gömmer sig, skymtar diffust i hörnet, kastar sig snabbt över sitt offer med långa spindelben och stor käft.
Ilskegamen flyger högt ovanför sitt offer. Vingar stora som segel skymmer sikten för offret och dess beskyddare. Inväntar tåligt sitt byte.

Min morfar

Om min morfar hade levt idag skulle han ha fyllt 120 år just idag. Undrar just vad han skulle ha tyckt om människorna och världen som det ser ut nu.
Jordbävning i Haiti med människor som far illa trots ett massivt biståndsarbete. Hjälpen når inte fram! Chockerande, otroligt, oacceptabelt och jag saknar egentligen ord. Här kan vi som har det lugnt och tryggt i så motto att vi har mat, husrum och kläder, ja mer än vi behöver, sitta och försöka hjälpa dessa arma människor som är skadade, hemlösa och saknar mat och vatten. Men hur mycket vi än skickar i fråga om materiell hjälp, så hjälper ju inte det om den inte når fram!
Vanmakt! Blir känslan när man vill allt väl, men inte förmår av olika skäl.

Min store morfar, jag minns honom som stor och inte särskilt mångordig, skulle förmodligen inte sagt så mycket utan mest rynkat pannan och suckat lite, sen skulle han tagit upp snusdosan ur sin västficka, lagt in en prilla, stoppat tillbaks dosan och torkat av tumme och pekfinger på den stora snusnäsduk han alltid hade i byxfickan, Därefter hade han tagit upp fickuret som han hade i andra västfickan, den var fästad vid en knapp i västen med en ganska lång kedja, putsat lite på den med skjortärmen, knackat på den med ena knogen och sen sagt att : ”Nu e de nock dags för ättermeddaskaffe”.
Kaffet drack han alltid på fat, med en socker bit mellan framtänderna. Sörplade lite grand och svalde med en ljudlig klunk. Min mormor serverade kokkaffe, som stod på spisen och liksom fylldes på ett par gånger varje dag. Hon kokte alltså kaffet på både gammal sump och nytt kaffe, åtminstone till eftermiddagskaffet. Köksklockan tickade, inte så många ord byttes. När kaffet var urdrucket gick morfar ut och ”sysslade”, det innebar att han tog hand om hönsen och grisarna.
Efter kvällsmaten läste han en stund i en bok eller tidning. Det fanns tidningen Kvällsposten och ”Det Bästa”. Böcker som erbjöd ett urval klassiska historier i vackert inbundna volymer. När han läste satt han ofta i gungstolen.
Han hade en mjuk famn och ett stort knä att sitta och vila i.

Ett nytt liv startar

När en liten bebis kommer till världen är det som om hjulen slutar att snurra en stund. Tiden står stilla, alla och allt håller andan. Universum öppnar sig och alltet förenas i en enda lång hallelujasuck.
Välkommen till världen lilla goa prinsessa! Jag tänder ett ljus för dig och dina föräldrar. Ett ljus, som är tänt på ett ljus, som är tänt på ett ljus, som är tänt på ett ljus o.s.v. som är tänt av Dalai Lama för kärlek och frid på jorden! Jag längtar efter att få träffa dig!
Du lilla nya världsmedborgare.

Vila

Min livsresa har fört mig till många platser i vårt avlånga land. Där jag bor nu har jag bott i tjugotre år. Att det faktiskt är SÅ länge upptäckte jag häromdagen när jag låg halvsittande i min säng och bara glodde. Att vara så förkyld och trött så att man faktiskt inte orkar göra så mycket mer än så innebär VILA! Och i och med denna vila kommer tankar som man inte tänkt på väldigt länge att få plats på hjärnkontoret. Jag tror att det kan vara alldeles nödvändigt för en stressad hjärna som min att faktiskt tvingas VILA alltemellanåt! Är det någon som känner igen sig?

Aaatschi!

Jag tycker verkligen att det är tråkigt att vara sjuk, förkyld. Den här gången har jag försökt och försökt och försökt att hålla mig på benen. Meditationer, Echinagard, opera, Alvedon, spikmattan, mycket sömn är bara en del av de knep jag försökt för att hålla mig undan från förkylningsmonstret. I natt gav jag upp. Slutade kämpa, så nu är jag sjuk! Huvudet värker, halsen värker, magen är i olag, ryser och fryser i hela kroppen. Har sovit större delen av dagen, druckit te, slumrat vid Tv:n stickat en KORT stund och nu är jag snart på väg till sängs igen! Orkar inte ens läsa. MEN! Att släppa taget, sluta kämpa, är sannerligen inte så lätt. Just nu finns det dock inte så många andra alternativ. Om vi återvänder till metaforen "snöpromenaden" så har jag både vänt om och kommit in i värmen vid det här laget! Och jag orkar inte ens tänka tanken på vad som hade funnits på andra sidan backkrönet! Kriget är över! Hör och häpna gott folk! Sluta strida, mera vila!

Snöpromenaden (eller Universitetsstudier)

Redan som 10-åring kunde jag inte motstå utmaningar.
Vi bodde på en bondgård som låg ca en km från lanthandeln, där mamma varje lördag veckohandlade. Hon skrev en nota med allt som behövde handlas och antingen ringde hon till affären där någon av de anställda plockade ihop varorna eller gick hon själv dit. Sedan brukade pappa hämta hem varorna eftersom det ofta blev tungt och mycket. Vi barn kivades om vem som skulle få följa med honom, oftast fick ingen åka med, han tyckte att det blev för krångligt och tog för lång tid. Ibland körde han med bilen, ibland med traktorn. När han tog traktorn hade han kärran med sig, då tog han hem foder i 50-kilossäckar. Handlaren var ombud för lantmannaföreningen, så i hans magasin fanns det fullt av fodersäckar. Dessa hade en speciell lukt, lite sött och torrt. Kraftfodret, som användes till korna innehöll en hel del godsaker, det hade vi barn försäkrat oss om. Vid något tillfälle minns jag att min mage inte var överens med mig om detta. Då kom doktorn hem och kände och klämde på min ömma mage och jag fick till och med medicin, så allvarligt ansåg han att det var!

En vinterdag var det så mycket snö som drivit igen på vägen att ingen kunde ta sig fram där. Det var lördag, alltså behövde mamma ta hem varor från affären.
Hon sa, förmodligen mest på skämt, att det vore en bedrift att ta sig igenom snömassorna. Jag nappade förstås genast på utmaningen. Jag tog på mig de bästa kängorna som fanns, det var ett par äkta pjäxor. Ett par rejäla raggsockor, som slött tätt kring byxbenen , tänkte jag skulle räcka till för att hålla snön ifrån mig.
Mamma skrev en nota som innehöll bara det allra viktigast från listan på varor som hon behövde och hon undrade hur jag skulle bära hem sakerna. I mitt hem fanns ingen ryggsäck, så jag tog en bag som jag kunde ha hängandes över ena axeln.
Jag plumsade på i snön. När jag kommit nästan halvvägs var jag helt utmattad. Snön räckte mig upp till midjan. Varje steg jag tog innebar en enorm kraftansträngning. Jag måste lägga mig på mage i snön, häva mig upp och sen svinga benen framåt. Hela tiden sjönk jag djupt ner i snön. Pjäxor och byxor var vid det här laget fulla med snö, jag frös och var gråtfärdig. Jag visste att det parti jag befann mig i var det värsta, här låg det allra mest snö. Bara jag kom ovanför backkrönet visste jag att snödjupet skulle minska betydligt för däruppe var det flackt och snön hade blåst iväg.
Jag kämpade på, men efter en stund började jag fundera över varför jag höll på med detta pulsande. Jag kunde inte hitta någon rimlig orsak till varför jag skulle fortsätta, jag orkade inte mer, så jag bestämde mig helt enkelt för att ge upp!
Jag vände om och tillbakavägen blev lite lättare att forcera, nu fanns ju mina spår att kliva i. Hela vägen hemåt funderade jag över hur många steg till jag hade behövt ta för att komma över backkrönet.

Positivt tänkande

Idag är en dag som behöver vändas till en positiv dag. därför ska jag nu skriva hit alla de saker som är positiva i mitt liv. Allt jag kan vara tacksam över.
För det första har jag fyra barn som jag är oerhört stolt och tacksam över. De gör inte alltid så som jag tycker att de ska göra, men jag vet att de alltid hittar rätt till slut.
Sen är jag gift med en man sen tjugofem år tillbaks. Han och jag har delat både ljuvt och lett i alla dessa år, ibland mer ljuvt än lett, ibland motsatsen. Han finns där alltid för mig och vi älskar faktiskt varandra på vårt eget sätt.
Jag har fyra härliga syskon som alla bryr sig om mig och de mina.
Jag har en mamma i Humlebo och en pappa i himlen som har sett och bekräftat mig när jag var liten och när jag blev stor. Jag har alltid känt att de stöttat mig i mina livsavgörande beslut även om de inte alltid hållit med om dem.
Jag har ett antal mycket goda vänner, ingen nämnd och ingen glömd, som ger mig energi, styrka kraft och mod att växa och utvecklas som människa även om jag inte längre är helt ung.
Jag har inte låtit bli att göra saker som jag sedan ångrat att jag inte gjorde.
Jag har tak över huvudet, värme och mat för dagen.
Jag har flera klädesplagg som jag tycker är snygga och roliga.
Jag har en kupévärmare i bilen som gör att jag inte måste skrapa is på rutorna varje morgon.
Det hus jag bor i ligger på en oerhört vacker plats i världen.
På söndag ska jag gå på operan Trollflöjten med min ena dotter.
Jag har ännu inte haft svininfluensan.
Jag har aldrig haft vinterkräksjukan.
Jag är överhuvudtaget ganska frisk för min ålder.
Jag har hittat en hårfrisörska som jag tycker om som person och som dessutom är himla duktig i sitt yrke!
Jag är ofta ganska glad.
Jag kan vara ledsen ibland.
Jag har fått förmånen att upptäcka yoga som rekreation och träningsform.

NU är det mer positivt än negativt i mitt sinne! Jag kan rekommendera denna övning, särskilt efter en slitsam dag med mycket som varit tungt! Lycka till gott folk! Mera kärlek och ljus och värme till jorden!

Teknikens under

Idag försöker jag hitta rätt i alla funktioner på denna bloggsida. Ibland tror jag att jag är ovanligt obegåvad när det gäller att förstå tekniska arrangemang.
T.ex när jag ska koppla in motorvärmaren i min bil händer det fortfarande efter ca etthundrasextiotre gånger att jag inte kan förstå vilket håll kontakten ska vara på.
Vi ska kanske inte prata om DVD-apparaten som jag ÄNTLIGEN lärt mig (efter tre år) att spela upp filmer på och dessutom pausa och stänga av.
Häromdagen köpte maken en ny! Jag ser fram emot ytterligare tre år av trial and error från mig. Det är nämligen så jag tacklar tekniska fenomen. PRÖVA- GÖRA FEL-PRÖVA-GÖRA FEL o.s.v tills jag en vacker dag råkar GÖRA RÄTT. Då kommer jag oftast inte ihåg hur jag gjorde utan måste göra fel några gånger till innan jag kommer på hur jag skulle göra.
Egentligen vet jag ju att det inte handlar om att jag är korkad eller så, men det är något med just tekniska prylar som liksom gör att min hjärna stänger ner, går på lågenergiläge eller nåt...
Vad som krävs är att någon mer tekniskt begåvad person än jag VISAR hur jag ska göra OCH låter mig göra under överinseende av denna person, så att jag får in proceduren i mitt kroppsminne.
Kinestetiskt lärande heter detta för er som undrar...
Nu ska jag återgå till att pröva mig fram här på bloggen. Hav tålamod gott folk!

Snöyra i Halland

För att vara i januari i Halland är det ovanligt kallt och ovanligt mycket snö. Jag tänker inte sticka ut näsan utanför dörren förrän snön är borta. Min arma arm värker så fort jag tänker skidor eller snö, eftersom det ännu inte gått två år efter det att jag bröt av ett ben i överarmen när jag åkte LÄNGDSKIDOR!
Gissa om det kändes snopet när jag låg där i en visserligen nerförsbacke, men absolut inte särskilt brant, och kände hur det var något STORT fel med armen där den var vikt under mig i en konstig vinkel.
Som tur var åkte jag inte alldeles mol allena där ute i vildmarken utan hade med mig en rask och rådlig dotter i tjugoårsåldern som visade prov på ett stort mått mod och redlighet samt också hade tillgång till en mobiltelefon med täckning dessutom.
Svågern sadlade raskt sin skoter, kopplade släden och lastade på maken och några skinn och filtar. Innan jag fryst sönder kom han och maken ut i spåret och hämtade mig, sen vidarebefordades jag lika smidigt fast nu med bil de fyra milen till närmaste sjukvårdsinrättning, där det fanns en röntgenapparat som avslöjade ett brott på överarmsbenet.
Efter sex veskors konvalescens kunde jag sedermera återgå till arbete, men det tog ett halvår innan jag var riktigt smärtfri och jag kan faktiskt fortfarande efter TVÅ ÅR känna smärta i armen, särskilt när ordet SNÖ susar genom hjärnan på mig.
Därför blundar jag idag och låtsas att det är sommar och sol...
Ett glas päroncognac får duga för att värma upp mig inifrån....