Redan som 10-åring kunde jag inte motstå utmaningar.
Vi bodde på en bondgård som låg ca en km från lanthandeln, där mamma varje lördag veckohandlade. Hon skrev en nota med allt som behövde handlas och antingen ringde hon till affären där någon av de anställda plockade ihop varorna eller gick hon själv dit. Sedan brukade pappa hämta hem varorna eftersom det ofta blev tungt och mycket. Vi barn kivades om vem som skulle få följa med honom, oftast fick ingen åka med, han tyckte att det blev för krångligt och tog för lång tid. Ibland körde han med bilen, ibland med traktorn. När han tog traktorn hade han kärran med sig, då tog han hem foder i 50-kilossäckar. Handlaren var ombud för lantmannaföreningen, så i hans magasin fanns det fullt av fodersäckar. Dessa hade en speciell lukt, lite sött och torrt. Kraftfodret, som användes till korna innehöll en hel del godsaker, det hade vi barn försäkrat oss om. Vid något tillfälle minns jag att min mage inte var överens med mig om detta. Då kom doktorn hem och kände och klämde på min ömma mage och jag fick till och med medicin, så allvarligt ansåg han att det var!
En vinterdag var det så mycket snö som drivit igen på vägen att ingen kunde ta sig fram där. Det var lördag, alltså behövde mamma ta hem varor från affären.
Hon sa, förmodligen mest på skämt, att det vore en bedrift att ta sig igenom snömassorna. Jag nappade förstås genast på utmaningen. Jag tog på mig de bästa kängorna som fanns, det var ett par äkta pjäxor. Ett par rejäla raggsockor, som slött tätt kring byxbenen , tänkte jag skulle räcka till för att hålla snön ifrån mig.
Mamma skrev en nota som innehöll bara det allra viktigast från listan på varor som hon behövde och hon undrade hur jag skulle bära hem sakerna. I mitt hem fanns ingen ryggsäck, så jag tog en bag som jag kunde ha hängandes över ena axeln.
Jag plumsade på i snön. När jag kommit nästan halvvägs var jag helt utmattad. Snön räckte mig upp till midjan. Varje steg jag tog innebar en enorm kraftansträngning. Jag måste lägga mig på mage i snön, häva mig upp och sen svinga benen framåt. Hela tiden sjönk jag djupt ner i snön. Pjäxor och byxor var vid det här laget fulla med snö, jag frös och var gråtfärdig. Jag visste att det parti jag befann mig i var det värsta, här låg det allra mest snö. Bara jag kom ovanför backkrönet visste jag att snödjupet skulle minska betydligt för däruppe var det flackt och snön hade blåst iväg.
Jag kämpade på, men efter en stund började jag fundera över varför jag höll på med detta pulsande. Jag kunde inte hitta någon rimlig orsak till varför jag skulle fortsätta, jag orkade inte mer, så jag bestämde mig helt enkelt för att ge upp!
Jag vände om och tillbakavägen blev lite lättare att forcera, nu fanns ju mina spår att kliva i. Hela vägen hemåt funderade jag över hur många steg till jag hade behövt ta för att komma över backkrönet.
En mycket tankeväckande historia..
SvaraRadera