För att vara i januari i Halland är det ovanligt kallt och ovanligt mycket snö. Jag tänker inte sticka ut näsan utanför dörren förrän snön är borta. Min arma arm värker så fort jag tänker skidor eller snö, eftersom det ännu inte gått två år efter det att jag bröt av ett ben i överarmen när jag åkte LÄNGDSKIDOR!
Gissa om det kändes snopet när jag låg där i en visserligen nerförsbacke, men absolut inte särskilt brant, och kände hur det var något STORT fel med armen där den var vikt under mig i en konstig vinkel.
Som tur var åkte jag inte alldeles mol allena där ute i vildmarken utan hade med mig en rask och rådlig dotter i tjugoårsåldern som visade prov på ett stort mått mod och redlighet samt också hade tillgång till en mobiltelefon med täckning dessutom.
Svågern sadlade raskt sin skoter, kopplade släden och lastade på maken och några skinn och filtar. Innan jag fryst sönder kom han och maken ut i spåret och hämtade mig, sen vidarebefordades jag lika smidigt fast nu med bil de fyra milen till närmaste sjukvårdsinrättning, där det fanns en röntgenapparat som avslöjade ett brott på överarmsbenet.
Efter sex veskors konvalescens kunde jag sedermera återgå till arbete, men det tog ett halvår innan jag var riktigt smärtfri och jag kan faktiskt fortfarande efter TVÅ ÅR känna smärta i armen, särskilt när ordet SNÖ susar genom hjärnan på mig.
Därför blundar jag idag och låtsas att det är sommar och sol...
Ett glas päroncognac får duga för att värma upp mig inifrån....
Hej på dig ! Så kul att få en trevlig blogg till att följa ! Sånt gillar jag !
SvaraRaderaBlir ju lite förskräckt över att du fortfarande känner av den onda armen, efter så lång tid !! Hoppas det går över med tiden !
Ang. vintervädret, så sticker man inte ut näsan i onödan här heller just nu, det är verkligen svinkallt ! Vill ju bara tro och hoppas att denna stränga köld ger med sig snart, den har redan varat för länge tycker jag ...