Jag är fortfarande inte kry och vilar mycket under varma filtar och dricker mycket gott thé, både vitt och rött och grönt. Både med kryddor och helt utan.
Att stanna upp i livskarusellen på det här sättet jag gjort de senaste dagarna innebär för mig stunder av välbehövlig kontemplation och reflektion.
Jag tänker att mina livsmönster och mitt livspussel har fört mig precis dit där jag är idag. Om jag ändrar på någon liten pusselbit i detta stora pussel så kan det innebära att jag faktiskt tvingas pussla om allt från början!
O hemska tanke!!!! Eller inte?
Fundera på detta en liten stund gott folk....
Dagens mantra blir: Vi behöver varandra
Att behöva pussla om sitt livspussel är en mycket skrämmande tanke, tills man inser att det gamla pusslet hade bitarna på fel platser, och att det nya kommer att bli bättre och mera helt !
SvaraRadera