Hittar mycket intressant, tankeväckande och djupt reflekterande på FB.
Vill dela med mig av Oftedal och Frimans artikel om "att älska för mycket".
Mer finns på deras FB-sida.
http://www.facebook.com/notes/oftedal-och-friman/mera-om-att-%C3%A4lska-f%C3%B6r-mycket/113292678771215
Med den här artikeln vill vi försöka beskriva varför vi älskar för mycket och också i nästa, ge några råd hur vi ska kunna ändra vårt sätt att älska till en sundare relationsform. Hur vi kan övergå från att älska någon så mycket att det skadar oss och gör ont, till att älska oss själva tillräckligt för att göra slut på smärtan.
Narcisitisk störning, låter kanske bekant. Vi kallar somliga ”narcissister” och menar att de har en gränslös självcentrering, med krav på omgivningen att ständigt få vara universums medelpunkt.
Innan vi förklarar vad det innebär i sammanhanget, ska vi berätta den grekiska myten om Narcissus.
”Narcissus föddes som ett obeskrivligt vackert barn. När han fyllt sexton var han så älskvärd och skön att alla omedelbart förälskade sig i honom, både män och kvinnor. Men hans unga väg kantades av hjärtlöst avvisade älskare.
Han kom till en underbar källa, så klar och ren som silver eftersom ingen fågel eller dägg- eller kräldjur någonsin rört dess yta. Inte heller något blad eller gren hade fallit däri. Han slängde sig utmattad ner vid dess grässtrand för att släcka törsten, men råkade där i spegelytan få se sitt ansikte och blev omedelbart sanslöst förälskad i sin spegelbild. I många timmar försökte han möta bilden av sig själv med kyssar och smekningar, men varje gång han skulle visa ömhet mot sin spegelbild suddades den ut. Hur skulle han kunna uthärda att inte äga spegelbilden? Sorgen kom förkrossande över honom.
En försmådd älskarinna fann honom där vid källan. Hon kunde inte förlåta. När hon drev sitt spjut genom hans bröst ekade hennes röst:
”Oh ungdom, älskad förgäves, farväl!”
Hans blod vattnade jorden och upp växte den vita narcissusblomman med sina röda kronblad. ”
Myten om Narcissus skildrar den nacisistiska störningens tragik. Narcissus blir förälskad i sin spegelbild, som bara återger det fulländade, storartade hos honom och när han försöker fånga det – försvinner bilden. Narcissus ser sin spegelbild, men det är inte han själv. Varken hans skugga eller andra sidor av honom går att se. Han bär på en förtärande längtan efter sig själv, sitt sanna jag men vattenytans bild av den vackre ynglingen upplöses när han visar griper efter den. Detta ledde till självuppgivelse, eller som myten uttrycker det – till att han förvandlas till en blomma.
Att vara narcissistiskt störd, människonarkoman, att lida av sjukdomen ”älska för mycket” är allvarligt. Den ofullständiga bilden av oss själva - som goda, vårdgivande, osjälviskt älskande medmänniskor bränner ut oss. Det som verkligt gör oss levande, det som fördjupar vår tillvaro och ger oss mening och näring för våra själar är inte bara de vackra och angenäma sidorna, utan oftast de obekväma, oanpassade känslorna som vi helst vill fly ifrån; vanmakt, skam, avund, svartsjuka, förvirring sorg. En person som liksom Narcissus bara älskar sin idealbild, kan inte i längden hysa äkta kärlek till andra och framför allt inte till sig själv, den enda människa som helt och fullt anförtrotts oss.
Om du är en person som älskar för mycket kanske du känner igen dig i nedanstående beskrivning:
Vi kommer från hem där våra känslomässiga behov inte fylldes. Den emotionella undernäringen ledde oss att på ett ställföreträdande sätt bli vårdgivare. Eftersom vi inte kunde förändra våra föräldrar till de varma kärleksfulla människor vi längtade så efter, dras vi till den välkända typen av känslomässigt otillgängliga människor som vi då igen kan försöka förändra genom vår kärlek. Nästa ingenting är för tidsödande eller för dyrt om det han ”hjälpa” den eller de personer du är bunden till. Vi är vana vid brist på kärlek i personliga relationer och är därför beredda att vänta, hoppas och försöka ännu mer att vara till lags. Vi är beredda att ta på oss mer skuld och ansvar än andra. Vår självaktning är farligt låg och innerst inne tror vi inte att vi kan vara lyckliga, om vi inte förtjänat rätten att njuta av livet. Vi har ett behov av att kontrollera våra relationer därför att vi upplevt så lite trygghet i vår barndom. Vi kamouflerar kontrollen som ”hjälpsamhet”. Genom att dras till människor med problem, situationer utanför vårt eget liv som behöver lösas, undviker vi att inrikta oss på ansvaret för oss själva.
Nästa artikel handlar om hur vi som älskar för mycket, som fastnat i ett narcissistiskt grepp kan bli friska. Erfarenheten har visat, att alla som verkligen vill – tillfrisknar. Men man måste ta vissa bestämda steg. Stegen är enkla men inte lätta. De är alla lika viktiga.
Här får du rubrikerna redan nu:
1. Låt tillfrisknandet bli viktigare än allt annat i ditt liv.
2. Sök hjälp! Se dina egna problem klart och modigt.
3. Utveckla din andliga sida.
4. Bli självisk! Lär dig att inte lockas med i spelet.
5. Sluta dirigera och kontrollera omgivningen.
6. Dela med dig till andra av vad du lärt dig.
Vill dela med mig av Oftedal och Frimans artikel om "att älska för mycket".
Mer finns på deras FB-sida.
http://www.facebook.com/notes/oftedal-och-friman/mera-om-att-%C3%A4lska-f%C3%B6r-mycket/113292678771215
Med den här artikeln vill vi försöka beskriva varför vi älskar för mycket och också i nästa, ge några råd hur vi ska kunna ändra vårt sätt att älska till en sundare relationsform. Hur vi kan övergå från att älska någon så mycket att det skadar oss och gör ont, till att älska oss själva tillräckligt för att göra slut på smärtan.
Narcisitisk störning, låter kanske bekant. Vi kallar somliga ”narcissister” och menar att de har en gränslös självcentrering, med krav på omgivningen att ständigt få vara universums medelpunkt.
Innan vi förklarar vad det innebär i sammanhanget, ska vi berätta den grekiska myten om Narcissus.
”Narcissus föddes som ett obeskrivligt vackert barn. När han fyllt sexton var han så älskvärd och skön att alla omedelbart förälskade sig i honom, både män och kvinnor. Men hans unga väg kantades av hjärtlöst avvisade älskare.
Han kom till en underbar källa, så klar och ren som silver eftersom ingen fågel eller dägg- eller kräldjur någonsin rört dess yta. Inte heller något blad eller gren hade fallit däri. Han slängde sig utmattad ner vid dess grässtrand för att släcka törsten, men råkade där i spegelytan få se sitt ansikte och blev omedelbart sanslöst förälskad i sin spegelbild. I många timmar försökte han möta bilden av sig själv med kyssar och smekningar, men varje gång han skulle visa ömhet mot sin spegelbild suddades den ut. Hur skulle han kunna uthärda att inte äga spegelbilden? Sorgen kom förkrossande över honom.
En försmådd älskarinna fann honom där vid källan. Hon kunde inte förlåta. När hon drev sitt spjut genom hans bröst ekade hennes röst:
”Oh ungdom, älskad förgäves, farväl!”
Hans blod vattnade jorden och upp växte den vita narcissusblomman med sina röda kronblad. ”
Myten om Narcissus skildrar den nacisistiska störningens tragik. Narcissus blir förälskad i sin spegelbild, som bara återger det fulländade, storartade hos honom och när han försöker fånga det – försvinner bilden. Narcissus ser sin spegelbild, men det är inte han själv. Varken hans skugga eller andra sidor av honom går att se. Han bär på en förtärande längtan efter sig själv, sitt sanna jag men vattenytans bild av den vackre ynglingen upplöses när han visar griper efter den. Detta ledde till självuppgivelse, eller som myten uttrycker det – till att han förvandlas till en blomma.
Att vara narcissistiskt störd, människonarkoman, att lida av sjukdomen ”älska för mycket” är allvarligt. Den ofullständiga bilden av oss själva - som goda, vårdgivande, osjälviskt älskande medmänniskor bränner ut oss. Det som verkligt gör oss levande, det som fördjupar vår tillvaro och ger oss mening och näring för våra själar är inte bara de vackra och angenäma sidorna, utan oftast de obekväma, oanpassade känslorna som vi helst vill fly ifrån; vanmakt, skam, avund, svartsjuka, förvirring sorg. En person som liksom Narcissus bara älskar sin idealbild, kan inte i längden hysa äkta kärlek till andra och framför allt inte till sig själv, den enda människa som helt och fullt anförtrotts oss.
Om du är en person som älskar för mycket kanske du känner igen dig i nedanstående beskrivning:
Vi kommer från hem där våra känslomässiga behov inte fylldes. Den emotionella undernäringen ledde oss att på ett ställföreträdande sätt bli vårdgivare. Eftersom vi inte kunde förändra våra föräldrar till de varma kärleksfulla människor vi längtade så efter, dras vi till den välkända typen av känslomässigt otillgängliga människor som vi då igen kan försöka förändra genom vår kärlek. Nästa ingenting är för tidsödande eller för dyrt om det han ”hjälpa” den eller de personer du är bunden till. Vi är vana vid brist på kärlek i personliga relationer och är därför beredda att vänta, hoppas och försöka ännu mer att vara till lags. Vi är beredda att ta på oss mer skuld och ansvar än andra. Vår självaktning är farligt låg och innerst inne tror vi inte att vi kan vara lyckliga, om vi inte förtjänat rätten att njuta av livet. Vi har ett behov av att kontrollera våra relationer därför att vi upplevt så lite trygghet i vår barndom. Vi kamouflerar kontrollen som ”hjälpsamhet”. Genom att dras till människor med problem, situationer utanför vårt eget liv som behöver lösas, undviker vi att inrikta oss på ansvaret för oss själva.
Nästa artikel handlar om hur vi som älskar för mycket, som fastnat i ett narcissistiskt grepp kan bli friska. Erfarenheten har visat, att alla som verkligen vill – tillfrisknar. Men man måste ta vissa bestämda steg. Stegen är enkla men inte lätta. De är alla lika viktiga.
Här får du rubrikerna redan nu:
1. Låt tillfrisknandet bli viktigare än allt annat i ditt liv.
2. Sök hjälp! Se dina egna problem klart och modigt.
3. Utveckla din andliga sida.
4. Bli självisk! Lär dig att inte lockas med i spelet.
5. Sluta dirigera och kontrollera omgivningen.
6. Dela med dig till andra av vad du lärt dig.
Vad konstigt, jag hittar inte texten på den adress du angav. Inte heller någon sida som tillhör Oftedal och Friman. Vet du om det blivit något fel någonstans eller vad som har hänt??
SvaraRaderaVore kul att veta vem du är, men ska svara ändå!
SvaraRaderaJag har forskat lite, sidan har upphörtpga av att de som skrev den gått skilda vägar. Ma Oftedal har en ny sida på FB öppen för nya vänner: Oftedal Ma.
Hälsningar
Gunilla