januarisöndag med flygande fart

Hönsen har börjat värpa igen, efter vinterns uppehåll.
Solen värmer, luften har en doft den inte hade för en vecka sedan.
Vi bestämde oss för att det var dags för storrengöring i hönshuset.
Spola rent sittpinnar och värpreden, gödsla ut och lägga in ny halm och nytt spån.

Under tiden får hönor och tuppar strosa omkring fritt på gården.
Lille Gullefjun, som haft en period när de ungtuppar som föddes i somras har terroriserat honom så att han fått lov att ha "egen kupé", kunde gå ute också. De gamla blommehönorna och lilla Hulda hittade genast till de solrosfröer som fåglarna kastat ut från fågelborden. Gullefjun gick tillsammans med dem.

Lille katten Baronen trodde att han fått nya lekkamrater och förföljde, smög och rusade på. Han undgick med nöd och näppe svansnyp och blev till slut nästan farligt duktig på att komma nära en del av hönorna.




 

fiskbulls-nostalgi

Har roat mig med att se Historieätarna på SVT Play.
I ett avsnitt befann man sig på 70-talet.
Tänk så fort en del faller i glömska! Blev påmind om hur mycket konserver vi konsumerade för 40 år sedan.
Till och med i mitt föräldrahem där det rimligtvis borde funnits färska grönsaker serverades ärter och morötter på burk. En av mina favoriter var stuvade sådana. Åts gärna tillsammans med skivad, stekt falukorv och snabbmakaroner...
En annan kulinarisk läckerhet var konserverad torskrom. Mamma skar i skivor, panerade och stekte.

Mot slutet av 70-talet studerade jag, levde på studielån och bodde i studentlägenhet. Maten var dyr.
En av de rätter som var mest frekventa i studielyan hos dåvarande Stensson var snabbmakaroner och konserverade fiskbullar i hummersås. Ibland ätna direkt ur burken, kalla...
Tänk så lätt smak- och doftminnen väcks!

I morgon serveras spenatstuvade fiskbullar i Eddings residens!


 

Håll grytan kokande

I min blåa emaljerade järngryta puttrar just nu årets första långkålsportioner.

 

När jag var barn puttrade långkål och andra "långkok" i min mammas röda emaljerade järngryta.

Hon fick den i gåva av sina föräldrar när hon skulle "sätta bo" tillsammans med min pappa.

Den röda grytan stod sedan på spisen så gott som varje dag.

Mina föräldrar fick ett långt liv tillsammans.

De gifte sig nyårsafton 1949. Min pappa lämnade jordelivet trettondagsafton 2002.

Ett par dagar innan hade han och mamma ätit långkål tillagad i grytan.

När mamma ett par dagar efter använde grytan sprack den.

Nu använder hon den som blomkruka.

 

 

Min blåa järngryta fick jag i gåva av mina föräldrar när jag var i tjugoårsåldern.

Den har ofta under dessa snart fyrtio år stått på spisen, och försett oss med t.ex långkål till julen.

 

Vid min vedkamin i köket står en rostig järngryta som jag köpt på loppis.

 

 

Den gör nu tjänst som blomkruka, men om jag haft en fungerande vedspis kunde den fortfarande använts till matlagning.

Ibland tänker jag att grytan kunde varit min mormors.

Hon och min morfar gifte sig 1926.

Kanske fick hon då en sån här som gåva av sina föräldrar?

 

 

 

 

 

 

 

 

121212

hektiska, intensiva dagar har passerat.
sitter nu i soffan med stämband som inte vill samarbeta med min vilja, hosta, lätt feber och snuva.
I köket sprakar brasan

lille katten Baronen har sin givna plats

 denna dag med det magiska datumet 12-12-12

en av mina vänner gifter sig
en gör en stor läkarundersökning, förberedelse för omvälvande operation
en väntar på efterlängtat besked
en förbereder stort firande
en fyller år
en knäpper knappar som inte finns
en mediterar hela dagen

I Furet är det -15 grader
 sol över hygget

idag vill jag i min tystnad
önska er och mig själv allt gott.




 

nya tider

Nu står lilla stugan här i Furet.
Snart färdiginredd.
Väntar på klienter.
Och buskar runtom.

Bakom knutarna tuggar just nu en skördare i sig skogen.
Slutavverkning av mina vuxna barns barndomslekplats. Granskogen som stått i över femtio år slukas.
På fem dagar ligger den i högar.
Väntar på skotaren som samlar ihop.
Väntar på timmerbilen.
Blir pappersmassa.
Vidder utanför köksfönstret.

Allhelgonahelgen står för dörren.
Stilla tankar på dem som inte längre är här.
Fina stunder med dem som är här.
Gåsamiddag på söndag.

Nytt jobb.
Tänkte inte så.
Viktigt, utmanande, spännande, kreativt, samarbete.
Skoljobb.
Elever.
Kollegor.

matematiken och jag

Häromdagen stod jag ute i min stora, numera oerhört blöta, trädgård.
Utrustad med måttband, stängselpinnar, snören och storstövlar skulle jag och maken äntligen ta oss an uppgiften att mäta ut de ställen där gropar ska grävas.
Gropar som ska hysa plintar.
Plintar som ska bära upp min nya friggebod.
Friggeboden som ska härbärgera min mottagning.
Mottagningen som jag äntligen ska ha här hemma i Furet.

Vi mätte och mätte, flyttade hörnstolpar en gång, två gånger, många gånger...
Inte blev det rätt....
Så insåg jag att felet nog låg i siffrorna vi mätte efter, inte i sättet vi flyttade stolpar på...
Ringde min bror, räddaren i nöden. Fick hjälp att räkna om måtten.
Gick ut och mätte och VIPS stod hörnstolpar där de ska stå!

Vad har nu detta att göra med matematiken och mig?
Jo, under många år har jag haft nån slags låsning så fort jag hört ordet matematik.
Sett rött, blivit kallsvettig, hackat tänder, blundat, tittat åt ett annat håll, vägrat o.s.v.
Under min tid som lärare lotsade jag många elever vidare i matematiksnåren.  Försökte visa och guida och stötta så att lusten att lära matte skulle bevaras. ( För den finns hos vartenda barn från början!)
Kreativa lösningar är jag mycket bekant och bekväm med.
Så min matematiklåsning löstes så småningom nästan upp tack vare små och lite större människor...

Dock: en sak som återstod. Pythagoras sats.
(Jag känner fortfarande hur magmusklerna knyter ihop sig lite grand bara jag skriver namnet...)
Min käre yngste bror, räddaren i nöden,  upplyste mig om att det är Pythagoras sats han använder för att räkna ut var hörnen ska stå.
Jag vågade mig denna dag på att använda denna för att räkna ut var jag ska sätta grundstenar till min redskapsbod som följer med på köpet av friggeboden.

(a*a )+( b*b)= c*c beskriver relationen mellan sidorna i en rätvinklig triangel.

På facebook beskrev jag mina nyvunna, glädjefyllda insikter.
Fick då av en av mina inspirerande kontakter där tips om den här UR-serien som jag också gärna delar med er:   Matematikens skönhet

Så får ni också en bild med Einsteins eminenta tänkeord så här den första dagen i oktober månad.

 

Höstkänning

Utanför fönstret viner vinden och regnet skvalar.
Har insett att idag är en sån dag när kropp, själ och ande behöver stillhet, vila och återhämtning.
En god vän berättade att hon kallar såna dagar för "hasadagar".
Dagar när jag hasar omkring i mina tofflor, långsamt, planlöst, håglöst, utan krav på prestationer.

Har haft en period med hektiska dagar, både privat och i jobb.
Vaknade om morgonen med migränkänning. Numera lyssnar jag när kroppen säger ifrån.
Så har det inte alltid varit.
Numera ger jag mig själv tillåtelse att säga nej. Att ställa in. Att boka om.
Så har det inte alltid varit.

När jag tar hand om mig själv ger det ringar på vattnet.
Som generositet och vänlighet och omtanke.
Det jag ger får jag tillbaks.