Hönor har en alldeles otrolig överlevnadsförmåga...
Om de blir riktigt rädda lägger de sig ner och spelar döda så verklighetstroget så att man verkligen tror på det. Kanske tror de till och med själva på det...
Igår när det i normala fall var dags för utsläpp av flocken gick jag till hönsgården med havrebyttan. Tänkte: lite tröst kan nog behövas för hönsflocken när jag berättat den tråkiga sanningen att de inte kan gå utanför hönsgården.
Tuppen Tornado kacklade upprört, hönorna instämde, jag framhärdade och strödde ut havre, de lugnade sig och pickade ivrigt i sig.
DÅ får jag syn på en av systrarna Frihet UTANFÖR gården! Jag räknar in flocken.
JUBEL och HEJAROP!
Hon som jag trodde var borta,höktagen, var återkommen!
Tänkte att: hon tar sig nog in i gården så småningom, systrarna Frihet kan flyga ganska högt...
Väl inkommen i mitt varma ombonade hus ser jag ut genom ett fönster på övervåningen med utsikt över hönsgården.
Utanför nätet rusar nu KALKONHÖNAN hungrigt fram och tillbaks!
JUBEL, HEJAROP och APPLÅDER!
Jag inser att hon aldrig kommer att ta sig in för egen maskin...
Bära eller brista: Jag öppnar hönsgårdsdörren och hoppas att höken inte ser oss.
Kalkonhönan håller sig innanför nätet hela kvällen, de övriga spatserar ner till bäckkanten och jag lyckas inte locka in dem.
När kvällen kommer, skymningen sänker sig räknar jag nöjd in femton fjäderfän på sittpinnarna, stänger hönsgårdsdörren och somnar till kvällen med ett förnöjt leende över hela mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar